The story of Goran A.

Känns som att jag vill ha så mycket sagt men ändå inte. Jag vill skrika ut till dig så att du hör och förstår fast ändå inte. Jag vet att du förstår, det har jag alltid vetat. Du är smart. Och jag känner att jag inte kan bestämma mig hur jag vill göra. Visst gör det dig rädd. Att inte veta vart vi står, eller om vi överhuvudtaget står någonstans eller om detta någonsin kommer att upprepas. Men jag vill att du ska veta att det jag känner med dig har jag aldrig känt med någon någonsin. Jag sitter o tänker på alla våra dagar tillsammans och jag kan inte hjälpa att bli tårögd. Jag kommer alltid att vänta på dig. Oavsett det är onödigt eller ej. Kommer aldrig släppa hoppet om dig.
Visst är det lite onödigt att skriva det här på en jävla blogg. En nördig blogg som du brukar kalla det. Men det känns som att detta är det enda stället jag kan uttrycka mig på, komiskt nog..
Detta är vår plats..