The story of Goran A.

Jag känner så mycket skuld och dåligt samvete på mina axlar nu. Egentligen för ingen särskild sak men ändå en stor sak. Jag känner mig dålig för att när jag värderar tiden av veckorna så bara försvinner mer och mer åt oss. Det kanske är mitt fel, jo det är det nog, men jag vill ju kunna göra både och utan att det blir komplikationer. Däremot känner jag hur det stretar emot när tiden- räknat som dyrbara diamanter- sakta rinner ur min hand. När man är van vid en sak blir en liten ändring så stor skillnad, trots att det kan vara omärkbar för andra.
Denna skuld och dåliga samvete fyller min kropp med stress och oro, vilket inte är bra. För kan man inte koppla av så går man på helspänn hela tiden och kroppen fungerar inte som den ska. Exempelvis blir det svårare att gå ner i vikt och koncentrera sig.
Jag blir tokig. Antar att det bara är jag som kan ändra på det.

I gotta make this go away...